Vad krävs egentligen?

Vad krävs egentligen för att du ska göra ett skifte du vet är nödvändigt – men helst vill slippa?

Det är märkligt hur stora förändringar ofta verkar inträffa samtidigt i våra liv.

Eller är det snarare en dominoeffekt –
där ett större skifte uppstår när många saker faller, nästan samtidigt?

Vi hör ofta berättelser om hur någon ”drabbas” av livet.
Skilsmässa.
Hälsan sviker.
Anhöriga som kräver extra omsorg.
Kaos på jobbet.
Allt på en gång.

Men hur mycket av detta hänger ihop med vår egen vilja att agera?

Jag ser många av oss kämpa med en gnagande misstanke:
att det som är rätt gör för ont.
Och att det därför är lättare att stanna i det välkända.

Vi kan aldrig göra två val samtidigt.
Vi väljer en väg i livets vägskäl –
och vi ser aldrig hela alternativkostnaden.

Ett medvetet val skapar ansvar.
För det vi väljer.
Och för det vi väljer bort.

Över tid behöver vi minnas varför vi valde som vi gjorde.
Inte för att rättfärdiga oss –
utan för att kunna lära, justera och fatta bättre beslut framåt.

Det vi gärna ignorerar är att ett ickeval också är ett val.

Ett val att låta något fortsätta.
Ett val att inte bära konsekvensen ännu.

Men även ickevalet har en kostnad.

Och det är vi ansvariga för –
inför oss själva och inför andra.

Många situationer där livet upplevs som att det ”drabbar” oss
har föregåtts av åratal av ickeval.
Av ignorerade vägskäl.

Men hur tar vi ansvar i ett liv som varken är rättvist eller självklart?

Jag tror att det börjar med oss själva.
Med att steg för steg våga göra de skiften vi vet är rätt –
även när de är obekväma.
Även när de gör ont.

För erfarna, mogna individer blir skiften då något att räkna med.
Och att ta på allvar.

Med åren är många av oss inte längre villiga att
agera impulsivt,
följa minsta motståndets lag,
eller låta egot styra oss in i nästa roll genom smicker.

I mitt arbete med den här typen av processer ser jag något tydligt:
även de starkaste individer behöver oberoende bollplank
för att landa rätt
och ibland för att våga landa alls.

Vi som har svårast att be om hjälp …
kanske är det vi som behöver den mest?

Hur förhåller du dig till de skiften i ditt liv som inte längre går att skjuta upp?