Incidenten som väckte aktivitet

Incidenten som väckte aktivitet

Det är nästan alltid först när något brinner som vi ser verklig aktivitet. Förra veckan inträffade en incident i en organisation jag arbetar med – en person på insidan skadade organisationen medvetet – och plötsligt vaknade alla. Akuta möten, fingerpekande, krishantering.

Det slår mig hur ofta detta mönster upprepas inte minst i våra samhällskritiska verksamheter. Vi vet vad som borde göras: processer finns, förändringsprogram pågår, regulatoriska krav är tydliga. Ändå förhalas beslut och implementering. Ibland tror ledningen att nya regler automatiskt prioriteras, men verklig prioritering kräver tydliga beslut och tilldelade resurser.

När krisen väl inträffar är fokus på skademinimering, inte långsiktig lösning. Saker faller mellan stolarna, halvvägs genomförda initiativ prioriteras bort, och helhetsbilden förloras.

Prioritering måste vara tydlig, förankrad och återbesökas regelbundet. Att veta vad som är viktigt räcker inte, det måste omsättas i handling innan krisen inträffar.

Hur säkerställer ni att era prioriteringar faktiskt har förutsättningar att leda till handling och inte bara blir mötesanteckningar?