Det finns en särskild risk i professionella skiften som sällan talas om

Det finns en särskild risk i professionella skiften som sällan talas om.

Inte risken att misslyckas,
utan risken att långsamt dras tillbaka av andras trygghetsbehov.

Det finns också en särskild sårbarhet i skiften.
Inte den dramatiska.
Den tysta.

När man vet att något inte längre håller,
men ännu inte har valt nästa form.

Just då blir omgivningen ovanligt påverkande.

Vissa människor ger energi genom att förstå utan att dra.
Andra tar energi – ofta i all välmening – genom att vilja lugna, förenkla, skydda eller korrigera.

”Du har det ju bra.”
”Varför ändra något som fungerar?”
”Tänk på tryggheten.”
”Det där kan du väl göra sen.”

Inför jul och nyår ökar exponeringen.
Barn. Partner. Familj. Släktingar. Vänner.

Många röster.
Många projicerade rädslor.
Många versioner av vad som anses rimligt.

Om du står inför ett professionellt skifte är det här en tid då det är lätt att tappa kontakten med det som faktiskt är sant för dig.

Inte för att du är osäker.
Utan för att du är mottaglig.

Det är inget fel i det.
Men det kräver urskiljning.

Alla behöver inte förstå.
Alla förtjänar inte insyn.
Alla röster är inte lika relevanta just nu.

Ibland är det mest självrespekterande man kan göra
att tillfälligt minska exponeringen
för människor som, omedvetet, drar en tillbaka till en form man redan vuxit ur.

Inte för att man är bättre.
Utan för att man är i rörelse.

Om du känner igen dig i detta,
ta det som en påminnelse snarare än en uppmaning.

Du behöver inte förklara dina tankar i jul.
Du behöver inte fatta beslut.

Du behöver bara skydda klarheten.

Den behövs snart.